Jag vet ett par som gifte sig för några år sedan och istället för att i ringarna skriva de klassiska orden ”I nöd och lust” så skrev de ”Så länge vi har lust”.
Det är precis det som det handlar om för oss när vi bygger om den här gamla ladan ute på den Skånska bondvischan till vårt drömhus. Vi får ofta frågan om hur vi gör saker och hur vi fördelar arbete och ansvar, speciellt eftersom jag (Therése) varit gravid i sisådär två av de tre år vi renoverat. För oss handlar inte renoveringen om nöd och lust. Även om det, precis som ett äktenskap, är ett livsprojekt som vi vårdar ömt. Vårt projekt ska inte handla om att stressa fram något eller vara ett absolut måste. Hela ombyggnationen och renoveringen bygger på att vi har lust. Och än så länge är vi så glada över att lusten inte dött. Även om den stagnerar emellanåt. Att bygga om ladan är något som vi gör för att vi har lust. Inte för att vi måste eller för att vi borde. Utan för att vi vill. För att vi tycker att det är fantastiskt roligt och motiverande att se vårt hem växa fram med vår arbetskraft.
För oss finns ingen riktig arbetsfördelning. Det funkar för oss. Vi fördelar arbetet vart eftersom det dyker upp. Vi kan båda tänka oss att finputsa en vägg eller stå vid grillen och göra kvällsmat på sommaren. Likväl som vi båda kan tänka oss att klippa gräset. Det är inga specifika uppgifter som ligger på någon av oss. Det handlar inte om någon rättvis arbetsfördelningen. Vi har låtit det här vara ett gemensamt projekt och arbetsfördelningen har blivit därefter. Vi är dessutom bra på olika saker. Marcus är supersnabb med att köra ut 100 kg grus på gårdsplanen när det börjar bli geggigt och Therése kan författa blogginlägg på en bråkdel av tiden som det tar för Marcus. Där är arbetsfördelningen ganska given. Vi gör det vi är bäst och effektivast på. De gånger Marcus har gett sig på att skriva blogginlägg har det tagit alldeles för många timmar och det är timmar som Marcus istället kan lägga på att bygga något, tycker både jag och han. Ibland handlar det också om att backa för att den andre verkligen vill och vill få möjlighet att göra det på sitt sätt. Vi är två om mycket av det vi gör men att renovera tillsammans ute på landet som vi gör, gör också att vi emellanåt bara vill och behöver göra något på egen hand och få känna oss stolta över det.
Ansvarsfrågan är en annan viktig del av vårt renoveringsarbete. Vår syn är att vi alltid har ett gemensamt ansvar för vår renovering. Vi är ett team i det här och skyller inte på varandra när något går snett utan försöker istället att hjälpas åt för att det ska bli så bra som möjligt.
Vi är också duktiga på att uppdatera varandra om vad som händer i de fall vi delat upp något arbete. Det är en hel del administration och logistik kring att renovera också. Beställning av material, beräkning av material, val av inredning och annat som är både roligt och svårt. Sånt försöker vi att klara av på vardagarna för att kunna lägga krutet på det praktiska renoveringsarbetet på helgerna.
Vill man så finns det mycket att bråka om i ett renoveringsprojekt som vårt. Arbetsfördelning, ekonomi och ansvar. Men vi bråkar i stort sett aldrig. Kanske just eftersom vi har hittat vårt eget sätt att hantera dessa faktorer.
Efter några år av renoveringsarbete har vi dessutom lärt oss att vi har allt att vinna på att agera som ett team och vara lyhörda för varandras idéer. Och att våga testa dem. Vi vet att det låter som rena galenskapen att forsla hem en 3,6 meter hög pardörr i massivt trä från tidigt 1900-tal som vi knappt kan lyfta och planera att den ska bli vår sovrumsdörr på övervåningen när vi knappt lyckas få av den från släpkärran. Än så länge står den inte på övervåningen men samtidigt vet vi att vi på ett eller annat sätt kommer att få upp den.
Av ren vilja och lust.
