Vår granhuggarhistoria

Förra helgen åkte vi upp till våra grannar som äger skog i närheten av ladan och frågade om vi kunde få hugga oss en gran på deras mark. Det gick såklart utmärkt och de berättade för oss exakt var vi kunde hitta fina granar. I helgen peppade vi som bara den för att hugga vår egen gran. Jag såg framför mig hur vi i solsken (man kan ju alltid hoppas…) traskade in i skogen, hur familjens ettåring Edda förnöjsamt trampade runt och upptäckte ny terräng, hur vi skulle stå och hålla om varandra lite grann (det händer inte varje dag att vi är så romantiska men jag fick för mig att vi skulle vara det just när vi skulle välja gran…) och betrakta granarna för att sedan vara helt eniga om vilken gran som skulle få följa med hem till gårdsplanen.

Så i söndags eftermiddag skulle det ske. Peppade alltså! Vi tog bilen till anvisad plats (thank god för fyrhjusdrift, Skåne är till 90% lervälling så här års), parkerade och gick över en spång över en porlande bäck (so far so good och faktiskt riktigt mysigt). Ettåringen var nöjd och och vi hittar ganska omgående en lämplig gran. Vi inser att vi glömt medhavd såg i bilen och går ett tiotal meter tillbaka. Vid bilen inser vi att vi glömt sågen i ladan. Skyller på varanda. Tar bilen tillbaka till ladan en knapp kilometer. Letar efter sågen i en lada utan tänd belysning. Hittar till slut sågen precis innanför dörren (bra där…). Åker tillbaka till skogen (återigen, tack för fyrhjulsdrift!). Marcus börjar såga med den armen som inte är bruten. Inser att sågen är aningen underdimensionerad. Eller att vi möjligtvis valt en gran av ansenlig dimension. Packar in oss och ettåring i bilen igen. Åker den knappa kilometern hem. Igen. Hämtar ett par yxor (med tanke på tabben innan är det nog bra med ett litet artilleri…).

Hinner bli mörkt (ja, det blir ju tyvärr det väldigt snabbt så här års).

Med hjälp av en pannlampa letar vi oss in i skogen igen. Den nu, inte så förnöjsamma ettåringen blir placerad i en grästuva. Mindre nöjd med det faktumet fyrar hon av en serenad av ettåringsskrik. Får en gren i handen (ettåringar brukar ju kunna bli roade av det mesta…). Ettåring fortsätter skrika av missnöje att bli placerad i en grästuva i en mörk skog. Nöjer sig inte med att upptäcka en gren. Marcus hugger gran med en arm och med pannlampa. Jag står och gormar över att granen kommer att falla över oss och försöker med strategin att vi kanske ska hugga lite från ett annat håll. Jag bli vänligen men bestämd ombedd att kliva åt sidan. Marcus fortsätter att hugga med en arm (med lite envishet så går det…). Granen fälls. Ettåring monteras (fortfarande missnöjesskrikande) i bilen. Får kall prinskorv i handen för att bli tyst. Fyra meter gran kämpas upp på biltaket. Vi halkar fram med bilen i gyttjan på något som i dagsljus skulle kunna liknas vid en skogsväg. I mörker är det högst tveksamt om vi åker på vägen eller off road.

Framme vid ladan. Granen ska resas på tomten. Det är bäckmörkt och vi saknar utebelysning. Vi drar kabel i mörkret och letar fram en byggstrålkastare. Det skånska decemberregnet piskar. Vi har inte ätit lunch och klockan är strax efter kl. 16 (jag blir någorlunda folkilsken på tom mage).

Marcus tycker att vi ska skruva fast fyra meter gran i en påle som vi ska slå ner i marken. Vi väljer plats och börjar slå med slägga på pålen. Några decimeter ner tar det stopp. Sten. Vi flyttar pålen någon meter. Upprepar samma procedur fyra gånger innan vi ger upp och radikalt byter placering. Får ner pålen. Inser att granen är för grov eller möjligtvis att vi utrustat oss med för kort skruv. Jag håller fyra meter gran med all kraft i snålblåsten medan Marcus hämtar annan utrustning. Ettåring och hund härjar fritt inne i husvagnen.

Marcus lyckas fästa granen med metallband och skruv men granen vill inte stå emot blåsten. Bygglampan slocknar och mörker är ett faktum. Konstaterar med tidigare nämnda pannlampa att en säkring gått. Vi stormsäkrar granen med stöttor i mörkret. Inser att vi ändå inte kommer att få igång belysningen eftersom en säkring gått och vi inte har reservsäkringar. Lämnar den trassliga julgransbelysningen på ett bord inne i ladan (varför kan man aldrig ta sig tid att strukturera den innan man packar undan den?). Vi kapitulerar och packar in oss i kall bil och åker hem till varm lägenhet i stan.

Dricker glögg och håller tummarna för att granhelvetet inte blåst ner. Romantiknivå 0/100.

Relaterade inlägg