Vår får ofta frågan om hur det går att renovera med ett litet barn. Det finns ju tre större barn i familjen också men de är så pass stora att de inte kräver någon uppassning.
Vi har ju haft ett litet barn under större delen av de tre år vi byggt på ladan. Redan efter ett par månader som ladugårdsägare aviserade vår, nu tvååriga, Edda sin ankomst. Vi tog det ganska mycket som det kom och det gick ju alldeles utmärkt att bygga och renovera med en växande mage visade det sig. Jag är jätteglad för att jag hade turen att ha en kropp som ville hänga med, trots att det hände mycket i den.
När Edda väl föddes var det första vi gjorde att åka direkt från BB i Ystad till ladan. I ladan höll vasstakstäckarna på med de sista stråna på vårt vasstak och det ville vi ju såklart inte missa.
Det passade dessutom utmärkt för oss att vara föräldralediga och sa hand om renoveringen, både att själva vara i ladan och bygga men också att bevaka hantverkarnas framskridande arbete. Samma höst/vinter som Edda föddes lades vårt vasstak färdigt och alla fönster och dörrar sattes in.
Edda visade sig behöva väldigt mycket sömn under sitt första halvår. Eller så är det helt enkelt så att barn av naturliga skäl sover väldigt länge med lantluft runt omkring sig. Fram till dess att Edda började röra på sig och upptäcka världen på egen hand fick vi möjlighet att i lugn och ro hjälpas åt med trädgårds- och renoveringsarbete.
Därefter kom perioden då E helst av allt ville hitta på upptåg och vara med. Mitt bland renoveringsdamm och murbruk har E fått vara med. Hoppat i hoppgunga bredvid Marcus som murat innerväggar och legat på en filt med ett gäng leksaker medan jag rensat i trädgården.
Ju större hon har blivit, desto mer har vi låtit henne vara med och upptäcka. Hon ville ju göra det vi gör och ni som renoverat/renoverar med barn vet att barn ibland är mer av stjälpredor än hjälpredor. Att vara avvisande och förbjudande mot att låta barnen hjälpa till har inte fungerat vidare värst för oss. Edda vill vara med, testa att putsa väggar och torka golv. Så det har vi tillåtit henne att vara och det har gått alldeles utmärkt.
Redan som ettåring var hon extremt intresserad av att klättra och det intresset kan ju få vilket mödrahjärta som helst att sitta uppe i halsgropen. Att helt plocka undan sådan som går att klättra på är en omöjlighet i vårt fall så vi har bitit ihop (kanske mest undertecknad) och låtit henne klättra. Idag har vi en tvååring med särdeles god kroppskontroll men också försiktighet inför att klättra och vid minsta osäkerhet backar hon eller ber om hjälp. Mödrahjärtat är åter på plats där det ska vara, istället för i halsgropen.
När vi började få så bra ordning i köket att vi har kunnat vara här och så snart Edda visade sig intresserad av leksaker ställde vi iordning en liten lekhörna. Lekhörnan kan roa en bra stund men byggmaterial är fortfarande spännande, liksom att gå upptäcktsfärder i trädgården.
Även om det säkert är en effektiv metod att få barn att sitta still genom att sätta dem framför en skärm så har vi uppmuntrat till lek. Både med leksaker och byggmaterial. Spillvirke är exempelvis extremt mycket roligare att rita på än ett vanligt papper. Idag kan Edda roa sig själv längre stunder och verkar inte tycka att det är det minsta konstigt att mamma och pappa håller på att bygga. Men sen har hon ju å andra sidan aldrig sett något annat under sina två år.
Att ha hund är också lite av en bonus eftersom vår Jack Russel Alice är ett utmärkt barnsöllskap. Både till Edda och hennes tre äldre syskon.
Beräknat till mitten av januari (eller när som helst) kommer familjens femte barn. Utmaningen att renovera med ett litet barn får man ändå säga att vi hitintills lyckats ganska bra med. Även om det är mysigt med vakna barn så hoppas vi lite att den kommande minstingen i familjen ärver sin storasysters förmåga att sova så att vi får flytta in i ladan och njuta av vårt arbete.
